Aftonbladet har skrivit i flera dagar nu om den satsning på Jobbcoacher som nuvarande regering initierade. Man tar på sig äran för att jobbcoacherna granskas av Arbetsförmedlingen (något som gick ut internt att det skulle göras redan innan Aftonbladet drog igång sitt drev), och frågar generaldirektör Angeles Bermudez-Svanqvist om hon inte borde avgå.

Till att börja med kan det ju vara bra att vara tydlig med att säga att det inte är Arbetsförmedlingens idé att anlita jobbcoachföretag. Det är vår sittande regering som lagt ett direktiv om att Arbetsförmedlingen ska göra detta. Man har tilldelat resurser och tagit beslut om de lagar, regler och förordningar som ska gälla jobbcoacher.

Aftonbladet är heller inte intresserade av att berätta att det faktiskt är den arbetssökande själv som väljer vilken coach de vill ha. De kan själva styra om de vill ha något av de större bemanningsföretagen, ett litet coachföretag eller någon av de mindre seriösa coacher som uppmärksammats i artikeln. Arbetsförmedlingen har också anställt coacher internt som man kan välja istället för en extern coach, och den erfarenhet jag har är att våra interna coacher har väldigt bra resultat. De arbetssökande är nöjda, och efter tiden i coaching går många (på mitt kontor minst en tredjedel) till arbete, studier eller till en praktikplats som kan leda till jobb.

Det är mycket möjligt att upphandlingen i sig inte är rätt skött. Det finns definitivt ett antal företag som inte bör få förnyat uppdrag. Men det finns också väldigt många företag som sköter sig väldigt bra. Som stöttar arbetssökande, tipsar dem om lediga jobb och hjälper till att förbättra metoder och strategier i jobbsökandet.

Det är lätt att glömma det, när drevet går.

Ibland fungerar alternativa metoder för jobbsökeri alldeles utmärkt. Vem blir först med att lägga upp en “Jag vill ha jobb”-video på Youtube?

Svenska Dagbladet skriver det alldeles för många arbetssökande vet redan: a-kassornas väntetider är orimliga och inhumana. Väntetiderna har ökat med upp till nio veckor för dem som blivit arbetslösa och söker ersättning från a-kassan. Och detta är alltså i den bästa av världar; har man fyllt i blanketten fel eller missat att skicka in ett intyg blir det längre väntetider.

Dessutom hamnar den arbetssökande i ett moment 22 – får man inte sin ersättning från a-kassan utbetalad tvingas man söka försörjningsstöd via socialtjänsten, men många socialtjänster vill att man ska ha fått sin begäran om ersättning nekad innan de betalar ut försörjningsstöd. Och hur ska man då göra, för att betala hyran och andra räkningar?

Det här innebär att en person som förlorat sitt arbete och kommer till arbetsförmedlingen blir kvar i det chock- och/eller kristillstånd som många är i när de blivit arbetslösa. I och med att man får vänta så länge på sin ersättning så blir det svårt att gå vidare och ägna sig helhjärtat åt att hitta ett nytt arbete. Det är defintivt ingen optimal situation varken för den enskilde, eller för oss som jobbar med arbetssökande.

Jag önskar att det fanns någon lösning, att regering och riksdag kunde förstå att a-kassornas situation är ohållbar och att de kanske inte kan vara självförsörjande genom de medlemsavgifter de tar ut. Att de kanske måste stöttas, så de kan anställa fler handläggare för att mäkta med arbetsbördan. Det skulle komma de arbetssökande och därigenom hela samhället till nytta, eftersom en person som har sin försörjning säkrad snabbare kan komma in i omställningsprocessen. Och ju snabbare en arbetslös person kommer ut i arbete, desto bättre är det för samhällsekonomin.

Aftonbladet skriver idag om Centerns förslag att införa Avstampsjobb – ettåriga jobb för den som gått en gymnasie- eller högskoleutbildning, där den anställde bara får 2/3 av lönen. Detta skulle enligt Centern innebära att ungdomar lättare skulle få anställning, eftersom det då skulle bli billigare att anställa dem.

Eftersom Sverige har hög ungdomsarbetslöshet så kan man ju tycka att det är bra. Faran är dock exakt det som Anna Johansson, som intervjuas i artikeln uttrycker det: ”Det måste finnas ett skydd så att man inte bara kastar bort en person och anställer en ny efter ett år”. Vi som jobbar på Arbetsförmedlingen vet att det finns arbetsgivare som sätter sånt i system. Inte alla, men några. Dessutom är det ju viktigt att anställningen är likvärdig andra anställningar när det gäller exempelvis kvalifikation till a-kassa och pensionsgrundande – annars kommer vi få en ungdomsunderklass som bara halkar runt på ettåriga jobb utan att komma vidare.

Jag antar att vi inte hört det sista i frågan om avstampsjobben.

Jaha. Så har jag då gjort verklighet av något jag gått och funderat på rätt länge. En blogg om hur det är att vara Arbetsförmedlare och jobba på Arbetsförmedlingen, en av våra mest omskrivna och omtalade myndigheter. Här tänkte jag berätta lite om livet på Arbetsförmedlingen, vad det jobbar för sorts människor hos oss och varför just jag valde att börja jobba på Arbetsförmedlingen. Förhoppningsvis får jag frågor och synpunkter från er läsare, som jag kan spinna vidare på i inläggen.

Men innan vi börjar, några förhållningsregler:

• Jag kommer skriva allmänt om arbetsförmedlingen. Det betyder att jag inte kommer namnge kontor eller medarbetare.
• De gånger jag skriver om arbetssökande kommer jag göra det så det inte går att känna igen personen ifråga. Han blir hon, svetsare blir dansare, gammal blir ung. Och så vidare. Sekretess är viktigt för mig, och jag tänker inte avslöja några hemligheter här. Kanske har det jag beskriver hänt, kanske inte.
• Jag kan svara på allmänna frågor – men inte svara på om något är rätt eller fel i just Ditt ärende. Det får du ta med Din arbetsförmedlare.
• Jag vill att Arbetsförmedlar’n-bloggen ska bidra till en konstruktiv diskussion om arbete och arbetsmarknad. Det innebär att jag inte kommer tolerera personliga påhopp eller liknande i kommentarerna. Sorry, alla troll.

Det kanske tillkommer fler regler – eller förhållningspunkter – senare. Men nu tänker jag sätta fart och börja skriva.