Jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Jag startade den här bloggen främst för att få ut min ilska, och saker och ting har verkligen inte fungerat så bra, vilket ni kan läsa om. Jag är fortfarande arbetslös men känner att jag inte orkar blogga längre.

Jag tackar för att ni läst och önskar er lycka till i ert jobbsökande!

Jag tror att vi alla som söker jobb någon gång stött på en konstig annons, eller kollat på företagets hemsida och undrat vad sjutton de håller på med?
Kraven på de arbetslösa och vad vi ska göra finns det gott om, det har jag nämnt tidigare. Likaså att kraven för arbetsgivare inte verkar finnas och nu måste jag även ifrågasätta vilka krav ams, monster etc. och andra rekryterings/jobb sidor har?
Kontrollerar de på något sätt annonserna eller företagen innan de publicerar en annons? Är det någon som vet det? För vissa annonser är så flummiga att jag tvivlar på att så är fallet.

Problemet med arbetsförmedlingen är som jag nämnt förut att de inte bryr sig om VAD man vill utan bara tänker, jobb, jobb, jobb, alla jobb är likvärdiga. Men så är det faktiskt inte.

Jag har jobbat extra i en livsmedelsbutik sedan jag var tonåring, helger, sommarjobb, lov etc. det har varit ett väldigt bra sätt att få lite exra pengar. Men, det har ALDRIG varit något jag vill arbeta med resten av livet. Arbetsförmedlingen tycker att eftersom jag har så mycket erfarenhet inom detta område borde söka sådana jobb med inte bara de jag är utbildad inom. Jag har INGENTING emot att arbeta med detta tillfälligt och jag har även fått några extra pass nu under tiden jag varit arbetslös, men jag vägrar, absolut vägrar att söka mig vidare inom detta område.

Sedan jag började här har jag pluggat (förutom gymnasiet då) fyra år på högskola och inte tagit mig någonstans. Jag skäms, skäms så otroligt mycket över att vara där. Alla som kommer fram och säger ”Men hej, är du hemma? Vad gör du nu förtiden?”
Ett jobb är inte bara ett jobb, det handlar inte alltid om pengar utan om att vara lycklig.

Efter lite funderande har jag även kommit fram till att just detta är det jag hatar mest med arbetsförmedlingen. Att gå på deras möten och anpassa mig till dem är för mig likvärdigt med att ge upp. Att fullständigt strunta i vad det är jag vill och börja åka med i någon jävla karusell som innebär kontakt med FK, SOC och termer och regler jag inte har någon aning om. En del av mig dör, alla mina drömmar, saker jag ville göra.

Jag tycker om att ha kontroll över mitt liv och min situation. Mitt i alla denna hopplöshet när jag varken vet ut eller in kan jag plötsligt tänka MEN DET ÄR JU MITT LIV, MITT LIV! Jag är 24, arbetlös och bor hemma hos mamma och pappa. Om jag kan göra någonting för att ta mig ur den här situationen så gör jag det och jag vill göra det på mina villkor.

Jag har nu chansen att få en praktik, en praktik jag väldigt gärna vill ha. Ekonomiskt sätt kommer det bli tufft men om jag har ett extra jobb samtidigt kan det gå. Problemet med detta är dock alla regler med FK som säger hur mycket jag får jobb och hur jag ska fylla i papperen. ALLT detta som ska hjälpa mig känns bara jobbigt.

Jag har ju ett val, jag kan gå ur ams och jag har tänkt på det FLERA gånger. Jag får ingen a-kassa, eftersom jag är under 25 får jag inte heller aktivitetsstöd och bidraget jag får (kommer få) är självklart bra, men är det så bra att det är värt att hålla fast vid?

I förra inlägget var jag ju orolig över pengar så det självklara svaret är ja, det är värt att hålla fast vid. Men det är så mycket dåligt som kommer med det. Något att fundera över helt klart.

Jag har tre inlägg i min utkast mapp som väntar på att få publiceras, men trots detta så väljer jag idag att skriva ner ett tanke inlägg. Eller det gör jag väl alltid men det känns mer spontant för att jag för en gångs skull inte skrivit på ett utkast i några dagar innan jag publicerar det utan här bara kommer det.

För ungefär en månad sedan skickade jag iväg två ansökningar där jag frågade om praktikplats. En av dessa besvarades inom en och en halv vecka (kollade mailen för att se exakt och jag lovar, det kändes så MYCKET längre), de var intresserade och de vill även träffa mig. När denna träff är vet jag inte, hon skulle höra av sig. Jag har inte fått ett definitivt besked på att jag fått praktikplatsen (behöver jag säga att jag sitter på nålar?) vilket jag gärna skulle vilja ha. Men jag vill inte pressa dem, de har ju trots allt övervägt att ta mig som praktikant (jan-mars).

I fredags fick jag även svar från det andra företaget jag skickat mail till. De erbjöd mig en volontärplats. Jag har svarat de idag att jag måste tyvärr säga nej då jag blivit erbjuden en annan. Men eftersom de egentligen inte behöver en volontär föränn i sommar undrade jag om jag kunde återkomma. Anledningen till varför jag skriver ner det här nu är väl för att jag på något sätt vill ha en bekräftelse om att jag gjorde rätt?

En praktikplats är just nu enda sättet för mig att komma ut i arbetslivet (i alla fall inom det jag är utbildad inom) men jag är så jäkla orolig över att jag inte kommer klara det ekonomiskt sätt. Jag har fått besked från FK, jag får från och med början av Nov, ca 2600 i mån, men eftersom praktiken är på annan ort måste jag flytta och det kommer bli tufft. Jag har levt på lite pengar tidigare och jag är säker på att mina föräldrar kan ställa upp (men det är sista utvägen, jag tänker inte fråga om jag inte ABSOLUT måste) jag har nog inte heller några problem med att hyra ett billigt rum men det oroar mig ändå. Och vad händer när praktiken är över? Tillbaka till föräldrarna och barndomshemmet? Kommer jag någonsin ta mig härifrån?

På något sätt känns det som att det här är priset jag får betala för att jag följer mina drömmar. Hade de varit bättre om jag gjorde som så många av mina barndomskompisar, stanna här efter gymnasiet och jobba inom vård, eller industri? Ekonomiskt sätt, ja, det skulle kanske varit bättre. Men det är ju inte det JAG vill, och det är inte heller det några av mina bekanta/kompisar vill, de stannar bara för att de inte vet vad de vill och nu har de familj på gång och åren går utan att de tänker på det. Jag vill inte ha de så, det har jag tänkt ända sedan jag var liten. Jag vill jobba med det jag gillar, även om vägen dit är lång.

Det finns nog ingenting som kan få mig att må så dåligt som orden bifoga foto i slutet av en annons.

Jag kan läsa igenom annonsen, tänka ja, men det här kan jag ju, öpnna ett nytt fönster på datorn och kollar företaget samtidigt som jag läser färdigt annonsen, funderar över hur jag ska skriva ner mina erfarenheter så att det reflekterar deras krav. Allt kan kännas hur bra som helst, jag är precis vad de är ute efter, jag kan göra det de ber om, jag har erfarenhet att bevisa det och det känns väldigt bra ända tills ögonen fastar på raden längst ner, bifoga foto.

Mitt självförtroende når botten när de orden kommer upp. Jag känner mig som en fjortis igen där jag undrar om jag är normal. Ifall de kommer hata mig på grund av min stora näsa, mina tjocka ben och fula händer.

Varför känns det som att det inte spelar någon roll vad jag kan när de vill ha en bild? Tänk om jag inte är snygg nog? Jag kommer ju alltid vara ful i någons ögon och om denna någon är den som anställer personal kommer jag ju aldrig att få ett jobb.

Jag vet att alla inte ber om foto men utseendet spelar roll och det oroar mig. Rätt kompetens är lätt att skafffa men ett snyggt yttre?

En annan sak jag tänkt på är om jag är nog fin när det väl är dags för jobb. Som arbetslös har jag inte råd att köpa nya kläder, gå till frisören innan eller sådana saker. Nu ser jag ju inte ut som jag bott på gatan i några år, jag tar ju hand om mig själv men kläderna vad gör man åt kläderna?

Om jag skulle få jobb i kontorsmiljö (där jag söker de mesta av jobben) skulle jag vara tvungen att damma av mina svarta pumps jag köpte till en fest för några år sedan för de är det enda skor jag har som är fina nog. Sedan har jag en svart kjol (som jag äntligen kan ha igen då jag gått ner i vikt, bästa bantingsmetoden i världen är helt klart att inte ha några pengar alls) och en lila blus jag köpte på sommar rean från HM i höstas. Låter inte dumt va?
Jag kommer vingla fram i en kjol á la 18 åriga jag första gången på krogen och en lila blus. Blusen är det faktiskt inget fel på, egentligen är det inget fel på de andra sakerna heller, bara det att det inte KÄNNS nog bra. Men det får duga helt enkelt, och med den här outfiten har jag ju måndag avklarad, utmaningen är tis, ons, tors, fre.

Här kommer några tips som gör att du kan nå drömjobbet. Om de fungerar eller inte låter jag er döma, jag är ju som sagt arbetslös fortfarande, men om inte annat hjälper det dig att hålla dig motiverad.

– I somras kontaktade jag Medborgarskolan angående en kurs jag tänkte hålla. Jag skickade in en kursplan och de gillade den och lade ut den på hemsidan. Tyvärr var det ingen som anmälde sig och kursen blev aldrig av (om jag ska ge det ett nytt försök i vår vet jag inte än).

Medborgarskolan och även andra organisationer (Arbetarnas bildningsförbund, Studieförbundet Vuxenskolan till exempel) söker ofta de som kan hålla kurser. Kanske du kan någonting som de efterfrågar, eller så kan du som jag, bara skicka in ett förslag. Har du en examen men inte kan få jobb är det ett bra sätt att använda den, om inte annat visar det att du håller dig engagerad även fast du söker jobb.

Det är inte bra betalt, men som sagt, det håller dig sysselsatt.

– När du skriver ansökningar, skriv vad du kan tillföra organisationen. Kolla på deras hemsida och forma personligt brev efter vad de gör. Självklart ska man också svara på annonsen (om det inte är en spontan ansökan) men det gör ju alla, vill du sticka ut, visa vad du kan om dem och vad du kan tillföra.

- Fråga om praktik eller volontärarbete. Även fast ams inte verkar vilja att man går ut i praktik föränn man varit arbetslös i tre månader så är det ett sätt att få in en fot och det funkade för mig i somras. Det dåliga är väl att du inte är försäkrad på något vis om inte företaget har någon typ av trainee program du kan ta del av. Men du får arbetslivserfarenhet.

Volontärarbete kanske inte är något du vill jobba med och/eller kanske funkar med det yrke du vill nå, men om det går, testa!

– Kontakta företag med dina ideer. Som jag skrev är det ju bra att kolla upp företaget man skickar ansökan till. Men du kan ju också testa skicka in en idé till dem. Kanske du har en idé till en julkampanj du tror skulle funka?

- Skriv ner vad du vill göra. Vad är det du vill arbeta med? Arbetsförmedlingen tänker ju att alla jobb är lika och man ska ta det som erbjuds. Ibland är det bra, ett jobb är ett jobb och behöver man pengar har man inget val, men jag tycker det är viktigt att man inte glömmer bort VAD det är man VILL jobba med.

Ett sätt att göra detta på är att skriva ner dina mål och hur du ska nå dit. De finns de som kan detta bättre än mig, bara att googla eller kolla biblioteket men ett till exempel:

Mål

Jobba som kock på restaurang

Vad kan man göra

Läsa på högskola

Om man redan läst på högskola och inte kan få ett jobb

Se om du kan hålla kurser i matlagning
Starta en matblogg
Fråga om praktik
Sök säsongsjobb
Sök jobb på mattidningar, eller provkök

Det här är ett väldigt brett mål, de går ju dela in i mindre delar och kanske finns det andra saker man kan göra med, kock är inte mitt område men poängen är den att det är viktigt att veta vad man vill.

Ni som läser, har ni några tips?

Igår var jag på jobbgarantin för ungdomar information (UGA). Jag hade inte höga förväntningar och inte heller blev jag förvånad när dessa infriades. De pratade om ett program för ungdomar och att de var ett stöd för oss att ta oss ut i arbetslivet. Kvinnan förklarade hur vi får pengar från försäkringskassan, och sedan det gamla vanliga. De kan hjälpa till med planering, CV etc. Vad jag inte gillade:

– För det första, det här programmet är för människor i åldern 16-25, jag är 24. Jag höjde nog medelåldern med 5 år, de flesta där inne hade just gått ut gymnasiet, de visste inte vad de ville med livet vilket också var vinkeln på informationen. Man pratade om att man kunde börja plugga, testa jobba inom något annat än vad man gjorde på gymnasiet, man var ju så ung då man valde. Hon pratade även om att man kunde få hjälp med CV, att hitta de kunskaper man faktiskt har.

Jag som är högskole utbildad vet vad jag vill känner inte riktigt att det här var för mig. Jag är inte någon osäker 19 åring som inte har någon koll. Kanske de borde sänka åldern för programmet? Till 22-23, de flesta som bara ”driver runt” efter gymnasiet, börjar tillslut att plugga. Och att vara arbetslös efter universitet/högskola känns som en helt annan grej än att vara det efter gymnasiet.

Hon sa även att om 6-7 år kommer det finnas massor med jobb för att så många går i pension, så det var ett bra tillfälle att plugga vidare. Jag som redan pluggat tycker inte alls det var särskilt hjälpande att höra.

- Kvinnan som pratade var så otroligt nedlåtande. Hon pratade med en lugn bebis lite medlidande röst. Förklarade det självklara och behandlade oss som att vi var dumma i huvudet. Roligast var när hon i början bad alla stänga av mobiltelefonerna, ipods och sådant och sedan ringde hennes egen mitt i (humor på låg nivå, jag vet, men man får vara glad för det lilla).

- Man behöver inte vara med i UGA om man inte vill. Det är frivilligt men om man inte är med får man inte pengar från FK, vilket ligger på ungefär 2000 kr i månaden. Så har man då något val? Att få dessa pengarna är i alla fall bättre än ingenting.

- Hon pratade ingenting om praktik, vilket jag trodde hon skulle. Vad ska man göra när man hittar en praktikplats? Vilka blanketter ska man fylla i? Vad har praktikplatsen för ansvar? Hur fungerar det med FK då? Har jag rätt till ersättning om jag måste pendla långt? Hur lång får praktiken vara?
Tydligen var det inte lika viktigt som att ägna 10 min till att klappa sig själv på axeln och förklara poängen med programmet och varför ams var så duktiga på det de gjorde.

– Hon förklarade hur man fyller i en blankett till försäkringskassan men det enda jag kunde tänka var. Nej, jag vill inte. Jag vill inte bli en sådan som lever på FK och Soc. Jag vill inte, jag kan ju saker, jag har drömmar, jag har mål.

Som jag skrev har man ju knappt något val när det gäller UGA om man vill ha pengar. Priset för dessa pengar är dock att man måste ha med ams att göra. Och jag skrev upp mig för att vara med men just nu är jag inte säker på att jag klarar det.

På vägen hem från mötet igår ringde det. En gubbe som nu hade blivit min handledare ville veta vad jag hade för meriter och arbetslivserfarenhet, han undrade om jag hade tid att komma in någon dag?

Förbannad sa jag att jag nyss kom därifrån! Jag lämnade mina meriter första gången jag var med ams, men tydligen gick inte det in då. Väl hemma mailade jag i alla fall in min meritförteckning och ett CV. Han hade nämligen ett jobb som kunde vara intressant, ett företag hade kontaktat ams. Grejen med det här var att han aldrig frågade om jag ville söka jobbet, han sa bara vad har du för arbetslivserfarenhet?

Vilket också är en sak jag hatar med ams, man måste ta det som erbjuds (jag vet det är lågkonjunktur och man måste vara glad för det man får) och rätta sig efter dem. Men de uppmuntrar en inte på något sätt att försöka utveckla sig inom det man vill. Vare sig det är med ett jobb eller på andra sätt.

Jag gav i alla fall snäsigt svar och sa att i vanliga fall skriver jag ett personligt CV, men nu vet jag ju inte vad jobbet handlar om. Fick till svar i morse att arbetsgivaren inte bryr sig om mitt CV eller meritförteckning de vill bara ha infon i ams databas. Info som verkar otroligt platt, det beskriver ju inte vad man gjort och vad man kan tillföra.

Så det jag inte klarar av är dessa möten med ams. De säger att de är för min skull, men det stjälper snarare än hjälper. Jag fick en ny träff för planering i dec där jag skulle ta med mina referenser och intyg, jag har ju redan gått igenom detta! Det känns som jag tar ett steg fram och två bak varenda gång jag har med dem att göra. Kravet att få pengar från FK är att man är med på hela den här karusellen och jag tror inte jag vill det.

Ams gör inte inte glad, jag mår rent ut sagt dåligt varenda gång jag måste ha med dem att göra och jag hatar det. Jag vill vara den optimistiska människa jag var i våras när jag just gått ut, den som trodde jag kunde göra allt, jobba med det jag är utbildad inom, det jag vill. Inte leva på FK, springa på möten med ams och anpassa sig till dem.

Det finns saker man kan göra själv för att nå drömjobbet, saker jag har gjort själv och saker jag funderar på. Kommer att skriva mer om dessa nästa gång, men de förtjänar ett eget inlägg, inte att bli en del av denna ams tjat.

I veckan har jag brottats med arbetsförmedlingen nästan varje dag och just nu är jag så ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Om vi tar det från början:

- Medlem i maj, satte upp en handlingsplan

- Sommarjobbade under sommaren

– Slutet av sommaren sökte jag jobb hos ett företag som erbjöd mig praktik i några veckor istället. Jag tog det och ringde ams och berättade om det. Efteråt fick jag reda på att jag kunde ha fått bidrag för den här tiden. Men att man måste söka det innan man går ut på praktik. Varför de inte kunde ha klämt ur sig det när jag ringde för att uppdatera min situation förstår jag inte.

- Enligt handlingsplanen skulle jag ta kontakt med dem i sep för att göra en ny handlingsplan, vilket jag gjorde. Fick då vet att de hade nya regler och istället för individuella möten skulle det vara gruppmöte.

- Fick en tid för gruppmöte en månad senare, i Nov, vilket var tidigare i veckan. Mötet var till för dom inom industri, teknik och vård. Någonting jag varken jobbat eller är utbildad inom. (Så vad fan hade de satt mig där för?!)

- I onsdags fick jag besked om att jag kanske kunde få en praktikplats, (jag mailade helt enkelt ett företag jag var intresserad av och frågade om jobb eller praktik, det är inte helt klart ännu hon var tvungen att höra med ledningen) jag kontaktade ams, via tlfn för att berätta och då började hon prata om jobbgaranti för ungdomar och att jag måste vara medlem där innan jag får gå ut i praktik. För övrigt blev jag kopplad så här:

Ringer till ams vill veta om praktik,
Får prata med en kvinna på kundtjänst. Hon är trevlig berättar att jag måste vara medlem i jobbgaranti för ungdomar och hänvisar mig till min handläggare och kopplar till lokala kontoret.

Ringer honom, väldigt trevlig förklarar mer om jobbgarantin som kvinnan från kundtjänst bara nämnt i förbifarten, men säger att han inte jobbar kvar på kontoret och tycker jag ska gå in dit i morgon och prata med en av hans kollegor.

- I torsdags besökte jag dem, förbannad över att jag kopplats fram och tillbaka och för att jag inte har någon aning om vad jobbgaranti för ungdomar är. Och är rädd att det ska hindra mig från att ta en praktikplats jag gärna vill ha för att jag inte är medlem i jobbgarantin.

Jag har varit arbetslös i tre månader på raken vilket de kräver för att man ska få vara med i jobbgarantin. Men, jag måste ha gått på ett av deras info möten. Så varför är jag då arg?

Jo, för att torsdags, var ett sådant möte! Men jag kunde inte gå på det för att de var försent. De kunde ha sagt detta till mig i onsdags när jag ringde eller i tidigare i veckan när jag var där på jobb och planeringsträffen. Hade de lite mer koll kunde jag fått det avklarat då istället för att vänta en vecka.

Jag blir så förbannad. Vad hade hänt om jag inte kommit in i torsdags?! Om jag inte lyckats hitta en praktikplats och fått svar från dem just när jag fick det. Hade jag någonsin blivit kallad till ett sådant möte?!

- Igår fick jag på posten min nya handlingsplan, den jag skissade upp med hjälp av en deras mallar under jobb och planeringsmötet. I den står det när jag ska kontakta ams, datum osv. Men, varför står det inte att jag har varit arbetslös i tre månader och att jag måste sättas ut i praktik?!!!

Handlingsplanen är för mig helt värdelös. Den listar bara vad jag jobbat inom, har erfarenhet av och kan söka jobb inom. Uppgifter som jag har lämnat sedan har ams lagt till när jag ska kontakta dem för uppföljning. Skulle det inte vara en fördel om handlingsplanen även behandlade VAD arbetsförmedlingen gör? Att jag ska söka jobb är självklart, men sedan kan det stå ett datum när jobbgarantin borde träda i kraft. När det är olika aktiviteter på ams (som de vet om då) som kan vara till hjälp, just nu är den helt värdelös, den är ju bara baserad på mina uppgifter.

- Jag har ingen handläggare för han har slutat och jag får ingen ny.

Jag är så jävla less dem. Som jag skrev i förra inlägget vill jag inte ha något med ams mer att göra. Önskar att jag inte behövde bidrag från dem under praktiken för då kunde jag säga ja och bara skita i allt ams gör. Som det är nu måste det ske på deras villkor, villkor jag inte är förtjust i, av den enkla anledningen att de har hindrat mer än hjälpt mig.

Vad hade hänt om jag varit arbetslös i två månader, sökt en massa jobb och fått en chans om praktik. Hade jag varit tvungen att säga nej till den för att jag inte varit arbetslös i tre månader?

Och varför fick jag ha praktik i slutet av sommaren, visserligen bara två veckor utan att de brydde sig?
Jag förstår mig inte på deras regler, jag försöker verkligen men jag gör det inte. Enligt mig krånglar det till saker mer än driver de framåt.

Jag vet, det borde vara mitt ansvar att kolla upp min situation. Men, som jag ser det är ams en väldigt liten del av mitt jobbsökande. Jag gick dit i början för att det är de man ska. Men, de kan ju inte göra någonting annat än att säga åt mig att söka jobb. Jag söker jobb, söker ibland praktik för att få in en fot i branschen. Men jag tänker inte vänta med att söka praktik till efter tre månader för att det måste dröja så länge för jobbgarantin träder i kraft. För mig handlar det om att skaffa arbetslivserfarenhet, inte att anpassa mig till ams regler.

Idag hade jag en jobb och planeringsträff hos arbetsförmedlingen. Jag fick en kallelse till den för några veckor sedan. Som jag skrev i bloggen var detta ett gruppmöte och tanken var att vi skulle diskutera vad de kunde göra mig för och mina funderingar.

Det första de säger när vi satt oss i det minimala grupprummet utan luftkonditionering (vilket de bad om ursäkt för) är:
- Hej och Välkomna till denna informationsträff för folk inom industri, teknik och vård.

Redan här går det fel och innan vi ens har börjar blir jag förbannad. Jag är nämligen inte utbildad eller har jobbat inom industri, teknik eller vård! Jag nämner detta och de frågar om jag har en kallelse. Jag visar den och de säger, Ja det är lite svårt att hålla reda på alla. Men stanna kvar det kan var till nytta ändå.

Så den följande 1 1/2 timmen fick jag sitta och lyssna på folk som hade problem med pooler (någonting jag inte har erfarenhet av och knappt visste vad de betydde) utbildningar inom industri yrken, (vi ägnade en lång diskussion kring ämnet svetsare) och möjligheter för att få jobb inom vården.

Andra tankar kring det här mötet:
- De pratade om de dolda jobben, vikten av CV, att man ska söka jobb, följa upp ansökningen = saker som jag hört flera gånger förut och som jag faktiskt följer.

- De nämnde att för att ta sig ut i arbetslivet kan man testa praktik, MEN de sa ingenting om att man får ersättning för detta och att det ska sökas innan man går ut. Någonting jag nämnt här på bloggen att jag fått reda på efter att en kortare praktik period var slut. Varför sa de inte det? De har ingen som helst struktur på sina träffar.

- De säger att vi måste ta hjälp av en jobb coach. Jag har 10 dagar på mig att skaffa en. Och jag har ju tidigare varit rätt så positiv till detta men nu vet jag inte. Det finns ingenting de kan göra. Jag vet vad jag måste göra och jag klarar av att sköta det på egen hand. Jag behöver inte ams eller jobb coachers hjälp.

Nu kanske ni tänker a-kassa, man får ju ingen om man inte är inskriven. Men jag har inte rätt att få någon i vilket fall som helst, eftersom jag inte är med i någon.

Jag får alltså INGENTING av ams och jag kommer inte träffa dem något mer. jag är så less, alla möten, träffar, samtal jag haft med dem har gått åt skogen. Jag ser ingen anledning att gå dit mer.

Men, tro inte att jag kommer ligga på latsidan. Jag har mina planer och jag kommer få ett jobb, men det kommer inte ske med hjälp av arbetsförmedlingen.

Jag var på en halloween fest igår, dock utan utklädnad, det var mer som en vanlig fest egentligen. Hursomhelst, där träffade jag en massa gamla klasskompisar, från grundskoletiden som jag inte pratat med på flera år. Samtalet handlade som vanligt om när man träffar gamla bekanta, vad gör du nuförtiden? var har du varit? Svaret blev arbetlös och att jag pluggat de senaste åren och rest lite. Hans svar, slagit mig ner här, väntar på den rätte och jobbar på ålderdomshem.
- Mmm, blev mitt svar, trivs du?
- Jo, jag får jobba med människor och det är de jag gillar. Men du, vi är ju på samma nivå nu, jag jobbar för kommunen och du är arbetslös.

Jag säger inte att jag är bättre än han, vi vill olika saker men efter allt slit bli jämförd med någon som jobbar på ålderdomshem för att han inte vet vad han vill och valt det lediga jobb som fanns i byn, ja det gjord mig nog ledsen/upprörd för att blogga om det.

En av sakerna man får lära sig i alla hur man söker jobb guider är att ha en bra mailadress. Det kan låta självklart men tydligen finns det vissa som använder sina fjortis adresser, typ tjej_84@hotm…..etc. Jag har själv en sådan mail, skaffade den när jag gick i högstadiet och döpte den till en parfym jag använde just då.

Nåväl, idag såg jag en jobbannons där kontaktpersonen hade en yahoo mail och trovärdigheten sjönk i mina ögon. Deras mail för att skicka in ansökningar var en info@företagets namn mail, men varför använder man en yahoo mail? Det känns så oseriöst, särskilt yahoo, google hade varit snäppet bättre men en adress med företagets namn såklart allra bäst. En personlig mail idag är inte svårt att skaffa, särskilt inte om man är ett företag med egen hemsida och allt.
Jag kanske överreagerar, vad tycker ni?

Ams hade en informationsdag i utlandsjobb som jag besökte för ett tag sedan. Jag har nämligen funderat på att sticka utomlands ett tag och pratade med en kvinna från Storbritannien. Jag berättade för henne att eftersom jag studerat på högskola redan och vet vad jag vill är jag inte intresserad av att ta ett bar jobb under några månader för att sedan åka hem till Sverige igen och börja ”mitt riktiga liv” utan jag vill satsa på min karriär. Jag fick då till svar, Mmm, men de flesta jobbar ju inte med vad de är utbildad inom.

Jag vet att det är så men jag VILL INTE vara en av dem. Jag vill kunna säga att jag trivs på mitt jobb, jag vill inte hata Måndagar och bara känna ångest och framför allt vill jag jobba med det jag gillar. Att jag inte får drömjobbet direkt är jag medveten om men det är så många i min närhet som inte ens verkar tycka att jag ska försöka nå dit.

Det har ingenting med kvinnan på ams att göra (menar ingenting illa om henne hon säger ju bara som det är) men varför är attityden att man ska hålla käften och vara nöjd hela tiden?

Jag vet att det är lågkonjunktur att man ska vara glad över sitt jobb, att man ska söka allt man kan, men man måste väl ändå få drömma? Försöka satsa på det man gillar?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här, särskilt efter inlägget jag skrev om sidoprojekt. Jag har funderat över vad jag kan göra, vad jag vill och hur jag ska nå dit. Bitvis har jag också tänkt, du måste sluta drömma, skaffa ett jobb som alla andra och väx upp! Men jag kan inte det, det finns fortfarande saker jag vill göra och jag vill inte bara nöja mig med det som finns heller.

Jag har därför den senaste veckan skrivit ner alla sido projekt, ideer (hur dumma den än må vara) som jag skulle kunna göra och tänkt att jag ska göra dem. Istället för att bara drömma om saker och ting som jag gjort ända sedan jag varit liten måste jag göra någonting av det. INGENTING händer annars. Det handlar inte om att göra saker för att få ett jobb stället för att bara gå hemma (även om det är en del av det) eller att tjäna pengar utan mest handlar det om att hitta ett sätt att göra det jag gillar.

Men nu måste jag fråga er också, vad drömmer ni om? Vad skulle ni vilja göra? Vad är ert drömjobb?

För övrigt har jag ändrat inställningarna för kommentarer nu (hittade äntligen hur man gjorde) ni kan kommentera utan att ange e-post och jag behöver inte heller godkänna dem innan de visas.

Jag har funderat på att ta hjälp utifrån när det gäller mitt CV. Egentligen är jag rätt nöjd över det, och det finns väl en del av mig som bara vill ha bekräftat att jag skrivit ett bra ett…..(vissa dagar slutar mitt ego inte att växa) MEN, jag har ju inte fått ett jobb än och det skadar ju inte att fråga.

Efter lite googlande hittade jag ett företag som granskar CV:n, priserna började på 450 och sedan fortsatte de uppåt. Jag kan inte betala 450 kr för en granskning, jag är ju arbetslös och jag är väl knappast den enda som känner så här?

Men jag kanske kan ta hjälp av bloggen? Inte så många som läser den men ändå, dela med er av era tips!

Så här ser den ut nu:
- Består av 1 A4
- Rubriker: Utbildning, arbetslivserfarenhet, volontär arbete, datakunskaper, personligt.
– Under utbildning och arbetslivserfarenhet har jag bara de tre senaste och/ eller tre mest relevanta.
- Under varje står det i punktform vad jag gjort

Det jag undrar över är hur personlig jag ska vara i CV:et? Under personligt nu står det bara icke-rökare och körkort. Men efter att ha läst en del sidor på nätet verkar det som man ska skriva ner fritidsintressen också? Men jag förstår inte riktigt varför? Blir det inte för personligt då? Ska man ha bild?

Adecco, Uniflex, Poolia, Manpower etc. är exempel på rekryterare som dyker upp i annonser då och då. Men en sak jag tänkt på, varför handlar annonsen mer om vad DE gör än vad jobbet handlar om? I dessa annonser tycker jag man får veta så otroligt lite om själva jobbet och det irriterar mig jättemycket! Det är vagt, säger inte vilket företag det gäller och det är SVÅRT att skriva ett personligt brev till ett jobb som man inte riktigt vet vad de handlar om. Visst, man kan kontakta företaget, men varför kan de inte ge mer information? Varför ska de arbetslösa alltid vara de som anklagas för att vara lata, inte kollar upp företag, inte skriver personliga brev när det finns företag som inte ens kan formulera en annons?

Jag har funderat lite över vad man kan göra på sidan av allt jobbsökande. Hur man kan engagera sig i andra saker än städa garderoben för hundrade gången och arrangera sina böcker i bokstavsordning. Jag har tidigare volontär arbetat, det mesta har varit relaterat till mina studier men jag har även på egen hand kontaktat företag. Jag tror det visar att man är lite framåt och faktiskt försöker sysselsätta sig. Eller vad tror ni?

Många verkar tro att starta eget är det ultimata sättet att jobba men för mig är det inte det. Jag vill gärna ha mitt eget företag en dag men jag känner att jag skulle vilja vara anställd i några år först, skaffa lite mer erfarenhet. Men, det finns ju andra saker man borde kunna göra. Massvis med bloggare verkar ju starta egna små grejer vid sidan av skolan. Nu menar jag inte Blondinbella, eller Kenza som jobbat för MTV och har kläd kollektioner utan de mindre bloggarna som förvandlar sina hobbies till en verksamhet. Brukar ni göra någonting? Nu menar jag inte bara träna några ggr i veckan utan skapa projekt och/eller på något vis använda sin utbildning och skapa någonting eget?

Hej!

Vänligen

Nej, igen. Nej, från ett jobb jag är utbildad inom och har arbetslivserfarenhet. Jag vet inte vad jag kan göra annorlunda?!